BERGSTRÖMS BOLL

BERGSTRÖMS BOLL

Bergströms dilemma

Matchrapport E:a CityPosted by Anders Bergström Sun, June 07, 2015 10:45:28

En hemmamatch med City på Tunavallen såg alltid likadan ut för en femåring 1967.
Mamma och jag tog femmans buss till Nyfors. Steg av vid Nyforsskolan. Sneddade över Järntorget mot Royalbiografen. Att spana på bilderna där tillhörde ritualen.
Sen svängde vi in på Nyforsgatan. Från Järntorget till Tunavallen, det är precis hela Nyforsgatan. Den var oändligt lång för mig. Då.

Och den var spännande. En helt annan värld än Fröslunda. Gamla slitna hus. Slitna människor. Det var spännande och levande. Den enda moderna byggnaden var där systembolaget låg. Men det var stängt när vi gick förbi, på lördagseftermiddagen.

Den förväntan som ligger i luften vid en fotbollsarena är magisk. Jag känner fortfarande av den oavsett nivå och antal åskådare. Och när jag var fem år var den känslan väldigt fysisk. Den grep tag så hårt att det nästan blev otäckt. Men samtidigt så skönt.

Så när vi gick över gatan mot Tunavallen hoppade femåringen som guttaperkaboll av iver. Att gå genom grindarna med morsan var dock inte alls lika roligt som med farsan. Jag var så stolt över min pappas frikort. Han hade fri entré till alla fotbollsmatcher i Sörmland. Tufft.

Väl inne på Vallen tog vi våra platser direkt. På sittplatsläktaren satt City's Damklubb. Rakt ovanför spelargången. Min självpåtagna uppgift var att spana ner i spelargången och meddela ”tanterna” när spelarna var på gång. Jag tog min uppgift på stort allvar.

Efter inmarsch och matchstart blev det lite trist. En femåring orkar bara följa en match i korta stunder. Men morsans kompisar såg ganska snabbt att jag började ha tråkigt. Så efter en kvart så var det alltid någon som stack åt mig en tioöring. ”Gå och köp några kolor” Ibland kunde det till och med bli en tjugofemöring.

Som ett skott sprang jag till kiosken. Väl framme visste jag vad som skulle ske.

”Ojoj, storfrämmande. Bergas lilla lintott” Kioskägaren, som alla andra, kände farsan. Så en eller två extrakolor bjöds det alltid på.

Därefter vandrade jag över till ståplats. Gick längs hela långsidan till den bortre kurvan. Där stod farsan. Jag hade väl inte ägnat mig så mycket åt matchen. Visste väl kanske inte riktigt vad det stod. Men det syntes direkt på farsan. Det syntes iallafall om det gick dåligt. Då såg han lite bistert sammanbiten ut.

I halvtid gick farsan och jag och tog varsin kokt med bröd.

I andra halvlek hade jag troligtvis hittat någon grabb i samma ålder som jag kunde leka med. Ibland gick vi bort till rinken och klättrade. Eller så gick vi under ståplatsläktaren och letade tappade saker.

Så plötsligt var matchen slut. Jag letade upp farsan.

Det tog alltid en evighet innan vi kom iväg. Farsan skulle snacka med den och den och den. Men jag var van.

Han satte mig på pakethållaren. Och började gå. Japp gå. För han hade garanterat träffat en polare som ville snacka. Sista biten cyklade vi.

Kan man annat än älska fotboll och City efter en sådan uppväxt.

Gårdagens match mellan IFK Aspudden-Tellus och Eskilstuna City var inte kul. Resultatet 0-4 var inte heller kul. Men ändå bra. Eller???

Vilket dilemma när laget närmast hjärtat möter laget som tar upp halva min vakna tid (minst).

Sedan vi slog ihop mitt Tellus med IFK Aspudden, för drygt tre år sedan, har jag varit styrelseledamot. Ett uppdrag som jag verkligen älskar. Så jag hejar på vårt Herrlag. Jag gläds åt vinsterna.

Det blev, igår, som en match mellan hjärtat och hjärnan. Jag hade tänkt att ta på mig mina ledarkläder och toppa med en City-halsduk. Eller båda lagens halsdukar. Men det slutade med att jag gick dit helt neutralt klädd.

City var inte bra i första halvlek. Men tog ändå ledningen på ett trist självmål.

I andra halvlek justerade City sitt mittfältsspel och tog tag i matchen. Inte att de dominerade. Men de hade en viss kontroll över skeendet.

Att City stänkte in 3 mål i andra speglade inte alls matchbilden. De hade flyt. Mycket flyt.

Oavgjort hade varit rättvist. Och det låter konstigt att säga när slutresultatet blev 0-4. Men sett till hela matchen så.

Men fotboll är ju ingen bedömningssport. Det är målen och bara målen som räknas.

Och i min interna match vann hjärtat. Det kändes riktigt skönt med en Cityvinst. Och nu väntar en seriefinal mot Sleipner nästa helg. Och då ska segertåget fortsätta med den sjunde raka vinsten.

Men den matchen missar jag. VM i Kanada går före denna gång.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.